Träd i mängder. Kaos som ordnar sig. Trögflytande tankar som virvlar.
Vatten i sjöar. Sjöar som bildar system. Maximalistiska mardrömmar.
Känslor i kroppar. Kroppar som reagerar på varandra. Regerar.

Böljande ängar. Skördande död. Skärförsedda druider. Hammarens folkslag.
Framtidens dåtid. Dåtidens hjältar. Nutidens förintelse. Förintelsens efterföljande kaos.

Ordnar sig kaos? Skördar döden? Regerar vatten? Stämmer tesen att allt är kaos?

Kaos, kaos kAos. Död, Död död; Träd träd. Vatten-vatten vatten.

Känner kroppar efter dödens skörd?
Böljar ängar efter förintelsen?
Växer träd upp efter dåtidens skärförsedda druider?

Vill frid bli fred, när alla är förstörda?
kommer dåtiden bli nutid igen?

Svaret på alla dina och mina frågor är absolut ja!

Varför blir allt så patetiskt?

Måste vi spela teater inför en tom publik?

Måste allt vara repliker som bestämts av någon annan?

Ja, så måste det vara,

för vad kan en enda människa göra? En person?

 

En människa kan göra under och leva.

Leva.

  

Två kan komplettera varandra. Patetiskt måhända.

Om en är perfekt vad är inte två? Inte teater.

Inga förutbestämda ord.

Utan ord, men ändå Leva.

»Moln,

inte sagomoln utan vackra, hotfulla och stora moln.

Förskräckliga men underbara.

Vita som renhet och fagra som vinter.

Förskräckliga som ondska och perfekta.«

Säg att jag är annorlunda, säg det. Jag älskar det.

Bekänn att jag är galen.

Övertyga mig om du vill,

jag kommer för alltid hålla krampaktigt

om min blåa himmel.

»Bäckar,

Inte bäckar som är stora och farliga, utan sagobäckar.

Små och livfulla, lite som du.

Alltid med ett leende i vattnet.«

Ropar jag kanske på bekräftelse, eller?

Nej.

Jag ropar inte ens, viskar.

Lyssna till vinden så förstår du!

Ska jag gräva ner mig?

I en grop som är djupare än döden och mörkare än natt?

Jag vill se, men är ändå rädd för öppna sår.

Jag vill ramla, men är rädd att förblindas.

Ska jag dränka mig?

I en sjö som är mörk och djup?

Kommer jag sitta fast för evigt?

Det är inte bara tiden om sätter spår.

Jag är äldre nu.

Ska jag glömma varför jag är fången? 

Gammal nu.

Har jag trasslat till det?

Jag försöker öppna buren, men du har nyckeln.

Fyll min grop och sänk min sjö.

Svalka mina brännsår med is.

Trösta mig som du tröstar klipporna.

Visa mig mod och öppna min bur.

Bänd upp mina ögon.

Ta emot mig om jag faller, kasta dig under mig. 

 

Gräv inte ner dig, lyft dig själv.

Våga öppna dina ögon, du gillar det du ser.

Du kommer inte falla, även om du ramlar.

Känn dig fri, ropa till klipporna att de ska gråta.

Nyckeln är ditt eget hjärta, sprudlande av energi och villkorslöst lev
ande.

Ingen is kan dämpa din passion.

Fall, och du kommer flyga, för jag har gett dig vingar.

Smaka en frihet som står över allt.

Inte en frihet som kräver lydnad.

En frihet överordnad levandet.

Förstå ditt hjärtas önskan, hitta vingar. 

 

Jag kan vara dina vingar.

Vi kan vara varandras mål.

Kan du vara mina?

Vill du ha mitt hjärta och ge ditt?

Ska vi flyga och se världen suddigt,

segla ikapp med ljuset och springa förbi.

Vill vi se klockorna stanna, och låta den sista sekunden

vara mer värd än tusen år? Bör vi ta vårat förnuft till fånga

och låta böckerna skriva om oss?

jag kan, och vill vara dina vingar. vill du? 

Ur mynningen sprutar rök,

rök som förblindar,

rök som kväver,

rök som förgiftar,

som isolerar.

Ur mynningen sprutar rosor,

rosor som doftar,

rosor som föhärligar,

som om livet hängde på dem,

och det gör det, mitt liv är beroende av dem.

En stor björk filtrerar solen ljus så att man kan se den utan att kisa, och visar hemligheter.

Månskenets skuggor visar saker, man inte skulle sett i dagens ljus.

Om du ber att få mina söta äpplen ska jag ge dig citroner,

om du frågar efter min mossa ska jag ge dig kaktusar,

om du vill ha mina kärleksrosor ska jag ge dig svarta buskar,

om du frågar efter fridens liljor ska jag ge dig osäkerhetens kvickrot.

Men, om du skulle fråga efter mitt hjärta och mig, så skulle jag ge dig det

och alla mina äpplen, mossor, rosor och liljor.

Sitt vid havet,
känn vattnets sälta.
Sträck efter solen,
men nå den inte.
Se solen dyka,
för att inte komma tillbaka.
Blicka in mot land,
och sucka.

Sitt vid mitt ansikte,
smaka mina salta tårar.
kläng dig runt min kropp,
men bli förskräckt av dess livlöshet.
Se mina ögon stängas,
för de är tunga.
Vänd dig bort från mig,
för att missa mitt fall.

Vi gjorde sommaren till vinter,

och jag fryser i min tvångströja.

Vi täckte solen med moln,

och jag sitter i min egen skugga.

Men jag ville,

låta snödroppar växa på våra hudar,

låta  vårens vattendroppar buga för oss på marken.

Jag ville känna en varm vind som drog över mitt karga landskap.

En nykter doft av liv. 

Vi är ruiner, vi är raserade.

Vi är påminnelser om äldre tider.

Folk kommer titta på oss och förundras,

men vi, vi blir aldrig som förr. Som innan.